Stängt för kommentarer

Bretagne — tidvatten och fyrar

Av Björn Carlsson

Vin­den pis­kar reg­net mot föns­terru­torna. Det mörk­nar allt mer. I dunk­let där­ute kan jag ana havet och vågorna som slår in mot land. Havet känns nära nu. Det är hög­vat­ten. Med jämna mel­lan­rum lyses våg­top­parna upp när ske­net från öns fyr sve­per över land­ska­pet. Jag är längst väs­terut i Bre­tagne och bor på ön Île de Seins enda hotell. Det sista innan Ame­rika, säger hotel­lä­ga­ren. Bre­tagne lig­ger som ett horn ut i Atlan­ten, i Frank­ri­kes nord­västra hörn. Norra Bre­tagne vet­ter mot inlop­pet till Eng­elska kana­len. Mot söder myn­nar flera flo­der där ost­ron­od­lingar är van­liga. Områ­dets största turist­attrak­tion är klost­ret Mont Saint Michel som lig­ger i östra delen, grän­sande mot Nor­man­die. Regi­o­nen längst ut på halvön har fått nam­net Finistère – värl­dens ände.

© Foto­graf Björn Carlsson

Île de Sein

Ön är myc­ket liten, bara någon kilo­me­ter lång. Där finns bara en bil och väg­nä­tet är mini­malt. Bebyg­gel­sen lig­ger tätt sam­lad, med smala grän­der. Murar löper ner mot den lilla hamn­vi­ken. Innan­för murarna lig­ger små sten­hus som påmin­ner om bebyg­gel­sen på Irland och i Skott­land. Bre­tagne är på det hela taget mer kel­tiskt än franskt. Det gäl­ler också den tra­di­tio­nella musi­ken, som fram­förs med säck­pi­por och fioler.

De små restau­rang­erna vid ham­nen ser­ve­rar bre­tag­na­rens favo­ri­trätt num­mer ett: muss­lor med pom­mes fri­tes, som ofta intas med ett Muscadet–vin. Vid låg­vat­ten är det ett folk­nöje att ge sig ut med håven bland tångrus­korna för att plocka musslor.

Quessant Bretagne © Fotograf Björn Carlsson

Civi­li­sa­tio­nens sista utpost

En titt på kar­tan över Bre­tagne visar att här lig­ger fyrarna tätt. Det har säkert tid­vatt­net bidra­git till. Flera fyrar har spek­ta­ku­lära lägen. De mest otill­gäng­liga och utsatta är omgivna av någon sorts mystik. De är de rik­tiga FYRARNA. Pla­ce­rade på klip­por mitt ute i havet kan de bara nås med heli­kop­ter. På något sätt är de civi­li­sa­tio­nens sista utpost mot det okända.

Det är en säll­sam upp­le­velse att se flera fyrar blinka i när­he­ten av varandra, det är som om ett låg­mält sam­tal äger rum, lam­porna talar med varandra, sjunger … ett hem­ligt sig­nal­sy­stem från en fyr till en annan”

Så fun­de­rar Kristian Petri i sin bok “Fyren” när han befin­ner sig på ön Oues­sant, som lig­ger strax norr om Île de Sein. När jag själv besö­ker samma plats för­står jag den känslan.

La-Vieille Bretagne © Fotograf Björn Carlsson

De mest svår­seg­lade vatt­nen i världen

I mina hemtrak­ter på Sve­ri­ges väst­kust är tid­vat­ten inte något man behö­ver fun­dera så myc­ket över. I Bre­tagne och Eng­elska kana­len där­e­mot är kun­ska­per om tid­vatt­net en över­lev­nads­fråga. Det för­står jag när jag hör att det kan skilja hela tolv meter mel­lan ebb och flod i Saint Malo på Bre­tag­nes norra kust. De olika regi­o­nerna längs kus­ten har tid­ta­bel­ler som nog­grant anger när hög– och låg­vat­ten infaller.

Sun­det mel­lan Île de Sein och fast­landsud­den Point du Raz är ett av de mest svår­seg­lade vatt­nen i värl­den. När ström­men är som star­kast löper den med upp till nio knop. Att segla mot en sådan tid­vat­ten­ström är inte att tänka på. I sin bok “Från Vre­dens kap till Jor­dens ände” beskri­ver Björn Lar­s­son en nerv­pir­rande seg­lats i dessa vat­ten. I sex tim­mar seg­lade han för både motor och segel i fem knop mot ström­men utan att röra sig en mil­li­me­ter framåt, sna­rare för­flyt­tade han sig bakåt. Det kanske är som bre­tag­narna påstår: Kan man segla i Bre­tagne då kan man segla varsom­helst.

Nästa mor­gon när jag kom­mer ner till Île de Seins lilla hamn har solen bör­jat värma skönt. Nu är det låg­vat­ten. När vatt­net sjun­ker undan blir en sand­strand syn­lig. Det är redan barn som badar och leker på stran­den. Bre­tagne är lika ombyt­ligt som sitt tid­vat­ten. Lika sko­nings­lös som Atlan­ten är vid stor­migt hög­vat­ten, lika vän­ligt idyl­liskt är det solvarma lågvattenstunder.

Fakta om tidvatten

Tid­vat­ten orsa­kas av den drag­nings­kraft som månen och solen utö­var på jor­den. Men det är inte drag­nings­kraf­ten som är den egent­liga orsa­ken utan skill­na­den i gra­vi­ta­tion mel­lan två punk­ter på jor­dy­tan som är olika långt belägna från him­la­krop­pen. Då månen, solen och jor­den befin­ner sig på unge­fär samma linje vid nymåne och full­måne för­stär­ker solens och månens tid­vat­ten­kraf­ter varandra och tid­vat­tens­höj­den blir större än genom­snit­tet. Då får man spring­flod. När vatt­net trängs ihop i ett sund som Eng­elska kana­len blir skill­na­den mel­lan tid­vat­ten­ni­vå­erna större.

© Foto­graf Björn Carlsson

Taggat ,