Stängt för kommentarer

Kåseberga, Ale Stenar

Av Conny Nord

Under som­ma­ren 2009 besök­tes natur­skö­na Öster­len i syd­väst­ra Skå­ne. En tidig mor­gon när dim­man låg tät drog resan ner till Kåse­ber­ga och Ale Ste­nar. Jag var helt ensam för­u­tom en mor­gon­pigg vand­ra­re med hund som pas­se­ra­de och för­svann lika snabbt in i dim­man. Efter en stund lät­ta­de dim­man så att solen kun­de bry­ta ige­nom och ge lite mer kon­trast till det­ta fan­tas­tis­ka monu­ment från 600–talet som kal­las en skeppssättning.

Årstider och Solens vandring på himlavalvet

Är det bara en grav­plats eller finns det en vida­re bety­del­se? Att fors­la hit inte mind­re än 59 ste­nar, som väger cir­ka 5 ton styck och pla­ce­ra dem på ett spe­ci­ellt sätt kan inte vara en till­fäl­lig­het. Ste­nar­nas läge tyder på att man på det­ta sätt haft kon­troll på års­ti­der och solens vand­ring. Det mås­te ha varit vik­tigt att veta när solen står som lägst vid vin­ter­sol­stån­det och när mid­som­mar infal­ler. Vid de utgräv­ning­ar som gjorts i områ­det har det visat sig att män­ni­skor varit bosat­ta här i minst 5000 år.

Mer utför­lig infor­ma­tion kan läsas på Var­för bygg­des Ales stenar?

© Foto­graf Con­ny Nord

© Foto­graf Con­ny Nord

Skönlitterär hyllning

Ale ste­nar har ock­så tilläg­nats en skön­lit­te­rär hyll­ning av Anders Öster­ling med dikt­sam­ling­en Toner från havet och av nobel­pris­ta­ga­ren den Irländs­ka poe­ten Seamus Hea­ney.

Ur “Toner från Havet” av Anders Östling (18841981)

Där kus­ten stu­par mel­lan hav och himmel
har Ale rest ett jät­te­skepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens lju­sa vimmel
med bloc­kens mör­ka still­het sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad min­nes­mär­ket menar.

I slu­ten ord­ning des­sa gråa hopar
stå vakt från heden­hös; och fol­ket säger
att bac­ken spö­kar — att den gnyr och ropar
i sen­höst­mörk­ret som ett kri­giskt läger.
Ty mitt i bon­dens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Stor­vu­len hand­lings­kraft behärs­kar kullen.
Järn möt­te brons, när även­ty­ret hände.
Sjö­kung­ens skepp, som sit­ter fast i mullen,
gör här sin lång­färd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skep­pens frände.

En brigg på väg till Ska­ger­ak och Dover
i disigt fjär­ran gli­der tyst om knuten
av närms­ta sten, och medan plat­sen sover
har seg­la­ren till­ryg­ga­lagt minuten.
I det­ta skådespel
vet ing­en, vil­ken del
som just för­fly­ter eller är förfluten.

Kring skepp och grav­skepp glitt­rar böljeskummet
mång­tu­sen­å­rigt och mångtusenmila,
och tiden byter häls­ning­ar med rummet
i seg­lens rörel­se och bloc­kens vila,
och mar­ken strör sin blom
kring sten­tung ålderdom,
och lär­kan slår, och Skå­nes som­rar il”

© Foto­graf Con­ny Nord

Taggat , , , , ,

En Kommentar

  1. WordPress – Fel

    Det har uppstått ett kritiskt fel på webbplatsen.

    Läs mer om felsökning i WordPress.