Stängt för kommentarer

Kåseberga, Ale Stenar

Av Conny Nord

Under som­ma­ren 2009 besök­tes natur­sköna Öster­len i syd­västra Skåne. En tidig mor­gon när dim­man låg tät drog resan ner till Kåse­berga och Ale Ste­nar. Jag var helt ensam för­u­tom en mor­gon­pigg vand­rare med hund som pas­se­rade och för­svann lika snabbt in i dim­man. Efter en stund lät­tade dim­man så att solen kunde bryta ige­nom och ge lite mer kon­trast till detta fan­tas­tiska monu­ment från 600–talet som kal­las en skeppssättning.

Års­ti­der och Solens vand­ring på himlavalvet

Är det bara en grav­plats eller finns det en vidare bety­delse? Att forsla hit inte mindre än 59 ste­nar, som väger cirka 5 ton styck och pla­cera dem på ett spe­ci­ellt sätt kan inte vara en till­fäl­lig­het. Ste­nar­nas läge tyder på att man på detta sätt haft kon­troll på års­ti­der och solens vand­ring. Det måste ha varit vik­tigt att veta när solen står som lägst vid vin­ter­sol­stån­det och när mid­som­mar infal­ler. Vid de utgräv­ningar som gjorts i områ­det har det visat sig att män­ni­skor varit bosatta här i minst 5000 år.

Mer utför­lig infor­ma­tion kan läsas på Var­för bygg­des Ales stenar?

© Foto­graf Conny Nord

© Foto­graf Conny Nord

Skön­lit­te­rär hyllning

Ale ste­nar har också tilläg­nats en skön­lit­te­rär hyll­ning av Anders Öster­ling med dikt­sam­lingen Toner från havet och av nobel­pris­ta­ga­ren den Irländska poe­ten Seamus Hea­ney.

Ur “Toner från Havet” av Anders Öst­ling (18841981)

Där kus­ten stu­par mel­lan hav och him­mel
har Ale rest ett jät­te­skepp av ste­nar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vim­mel
med bloc­kens mörka still­het sig för­e­nar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Öster­sjön,
som ensam vet, vad min­nes­mär­ket menar.

I slu­ten ord­ning dessa gråa hopar
stå vakt från heden­hös; och fol­ket säger
att bac­ken spö­kar — att den gnyr och ropar
i sen­höst­mörk­ret som ett kri­giskt läger.
Ty mitt i bon­dens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Stor­vu­len hand­lings­kraft behärs­kar kul­len.
Järn mötte brons, när även­ty­ret hände.
Sjö­kung­ens skepp, som sit­ter fast i mul­len,
gör här sin lång­färd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segel­väv,
men är trots allt de fria skep­pens frände.

En brigg på väg till Ska­gerak och Dover
i disigt fjär­ran gli­der tyst om knu­ten
av närmsta sten, och medan plat­sen sover
har seg­la­ren till­ryg­ga­lagt minu­ten.
I detta skå­de­spel
vet ingen, vil­ken del
som just för­fly­ter eller är förfluten.

Kring skepp och grav­skepp glitt­rar böl­jeskum­met
mång­tu­sen­å­rigt och mång­tu­sen­mila,
och tiden byter häls­ningar med rum­met
i seg­lens rörelse och bloc­kens vila,
och mar­ken strör sin blom
kring sten­tung ålder­dom,
och lär­kan slår, och Skå­nes som­rar il”

© Foto­graf Conny Nord

Taggat , , , , ,

En Kommentar

  1. Jan von Steijern

    Conny, vilka fina bil­der! Dimma är under­bart! Trev­ligt inlägg med dikten.

    Som­mar­hälsn. Jan

    18 juli 2010