Stängt för kommentarer

Mellan öken och ocean

Av Conny Nord

Marocko är ett fan­tas­tiskt land för foto­gra­fer. Denna gång reste jag runt i södra Marocko i över 2 måna­der till­sam­mans med min fru Rose–Marie. Till ytan är Marocko lika stort som Sve­rige med en befolk­ning på 35 mil­jo­ner varav en fjär­de­del är ber­ber. Kung Has­san II, nuva­rande kung Moham­med VI:s far, bru­kade beskriva sitt tra­di­tions­bundna men också moderna land som ett träd som har röt­terna i Afrika men vars löv­krona andas euro­pe­isk luft. Turism, jord­bruk, tex­til­in­du­stri är vik­tiga delar i lan­dets eko­nomi, lik­som oljan, fis­ket och vattenkraften.


© Foto­graf Conny Nord

Södra Marocko

Pengar är en brist­vara för en stor del av befolk­ningen men män­ni­skor sväl­ter dock inte. Tra­fi­ken är gles på lands­byg­den. En och annan åsne­kärra syns och någon kom­mer vand­rande över vid­derna. Det är van­ligt att man låter folk få skjuts om man har bil. Över­ras­kande många per­so­ner ryms i en maroc­kansk bil eller uppe på ett hölass. Till och med kor fär­da­des på detta upp­höjda sätt, ovanpå höga pack­ningar. I södra Marocko är ber­berna i majo­ri­tet. De är kända för sin han­dels­verk­sam­het. Vi mötte många vän­liga, nyfi­ket intres­se­rade per­so­ner som ville prata om Skan­di­na­vien och om vårt berömda nor­diska ljus där solen ald­rig går ner. Jag fick flera gånger för­klara att detta gäl­ler norra Skan­di­na­vien och endast på sommaren.

© Foto­graf Conny Nord

Cou­leurs de Maroc

I Marocko foto­gra­fe­rar man inte män­ni­skor utan tillå­telse. På vissa stäl­len accep­te­ras det inte alls men oftast hjäl­per det med lite dir­hams, den lokala valu­tan. Fåra­her­den mis­sade inte möj­lig­he­ten att tjäna en slant och skulle ha betalt när jag foto­gra­fe­rade hans get­ter som klätt­rade i ett argan­träd. Dock är det gra­tis att foto­gra­fera Maroc­kanska land­skap. Jag bru­kar foto­gra­fera i svart­vitt men här var fär­gerna så starka och väsens­skilda från allt annat jag upp­levt att det inte fanns något alter­na­tiv till färg­bil­den. Fra­sen Cou­leurs de Maroc stäm­mer. Grönt blir väl­digt grönt mot ock­ra­röda klip­por som i Para­dis­da­len, nära Aga­dir, namn­gi­ven av hip­pies på 60–talet som följde i Jimi Hend­rix fot­spår. Det finns fort­fa­rande en Camp kvar med ett par åld­rande hip­pies som tyd­li­gen trivs med sin livsstil.

© Foto­graf Conny Nord

© Foto­graf Conny Nord

© Foto­graf Conny Nord

Atlant­kus­ten

Längs Atlant­kus­ten ger dra­ma­tiska sten­for­ma­tio­ner, utmejs­lade av vågorna, en extra kick till foto­gra­fe­ran­det. Längre söderut bör­jar Sahara göra sig påmind där sand­dy­ner och hav möts. Flo­der eller Oueds bil­dar del­tan där söt­vat­ten möter Atlan­ten och fågel­li­vet är rikt. Häger och fla­mingos såg vi varje dag. Vår enda sand­storm mötte vi i det här områ­det. Tack och lov hann vi till­baka till cam­pingen innan den bröt ut, röd sand hit­tar vi än idag i något skrymsle i bilen och hus­vag­nen. Sand­plog­bi­lar stod par­ke­rade utef­ter de stora vägarna.

© Foto­graf Conny Nord

Anti­at­las bergen

Anti­at­las är en bergs­kedja som lig­ger söder om Atlas­ber­gen. Ber­gen är mång­fa­cet­te­rade och land­ska­pet väx­lar hela tiden mel­lan djupa ravi­ner och en fan­tas­tisk grönska längs de vat­ten­drag som grö­per ur ber­gen. Runt den lilla sta­den Tafra­out på 1400 meters höjd finns ett sten­land­skap där natu­ren har varit väl­digt kre­a­tiv och spritt ut ste­nar i alla for­mer och fär­ger. Sal­va­dor Dali skulle inte ha gjort det bättre. Vi segade oss upp längs en smal väg från väs­ter med hus­vag­nen på släp och jag tänkte på Jan Lång­bens hus­vagn­sä­ven­tyr. Det var berg, branta stup och blom­mande man­del­träd där­e­mel­lan. 4½ timma tog de tio milen upp till Tafra­out. Norr om oss såg vi Atlas­ber­gen, med top­par på över 4000 meter. Top­parna är pud­rade av snö under vin­ter­må­na­derna men ber­gen stop­par också de flesta regn­väd­ren från norr, sam­ti­digt som oaser och palm­lun­dar bevatt­nas av flo­der och bäc­kar som rin­ner ner från Höga Atlas. Flo­derna och bäc­karna har grävt ut ravi­ner eller Gor­ges och bil­dat oaser och palm­lun­dar längs bott­narna. De mest kända är Gor­ges du Dades och Gor­ges du Todra. Båda är väl värda ett besök.


Erg Cheb­bi­ök­nen

På vägen mot Gor­ges du Todra stan­nade vi ett par dagar i Quar­za­zate, film­sta­den. Där besökte vi Atlasstu­dio för att få se var Arn­fil­men spe­la­des in. Gui­den var kun­nig och sa direkt ”Jalla! Jalla! Josef Fares” då vi berät­tade att vi kom från film­sta­den Troll­hät­tan. Längst ner i syd­ost lig­ger Erfoud och Erg Cheb­bi­ök­nen med sand­dy­ner som är över 200 meter höga och med en tem­pe­ra­tur på drygt 50 gra­der under som­mar­pe­ri­o­den. Här mötte vi vår 8–månaders dro­me­dar Max som char­made alla med sina långa ögon­fran­sar och guld­bruna, mjuka päls. Det drö­jer 3 år innan man kan rida in en dromedar.

© Foto­graf Cony Nord

Gnawa musik

Marocko har en mång­fald av musik. Någon mil söder om Erg Chebbi vid kan­ten av sand­dy­nerna, bodde musi­ker med sina famil­jer. De här­stam­mar från sla­var, som för­des hit för drygt två­hundra år sen. Musi­ken kal­las för Gnawa. När vi kom till byn sam­la­des de snabbt och spe­lade för oss. Som van­ligt är det tufft att räk­nas som invand­rare obe­ro­ende om man kom­mit fri­vil­ligt eller inte. De här ståt­liga män­ni­skorna över­levde på de CD–skivor de kunde sälja med sin musik och ett litet kul­tur­bi­drag från sta­ten. Nu var vi bara några mil från Alge­ri­ets gräns och det var slut­må­let för den här resan innan det bar av norrut, cirka 600 mil.

Taggat , , ,