Stängt för kommentarer

Popocatepetl ~ Det Rykande Berget

Av Sören Lindqvist

Allsmäk­tige Popoca­te­petl med sin ståt­liga höjd av 5426 meter läg­ger sin skugga över lilla Atlixco strax söder om mil­jonsta­den Pue­bla. Nam­net Popoca­te­petl kom­mer från Azte­cerna som direkt över­satt bety­der “Det rykande ber­get”. Man för­står verk­li­gen var­för eftersom vul­ka­nen skic­kar rök­sig­na­ler stort sett dyg­net runt. Popoca­te­petl är en stra­tovul­kan som är väl­digt aktiv och med obe­räk­ne­ligt humör. Popoca­te­petl kan kasta ut aska, gif­tiga gaser, lava, skapa jord­skred och pyro­klas­tiska moln i enomra mäng­der vil­ken dag som helst. Popoca­te­petl är en av de våld­sam­maste vul­ka­nerna i Mex­i­kos histo­ria med mer än 15 stora utbrott sedan span­jo­rer­nas ankomst år 1519.

Sedan 1994 har Mex­i­kanska armén spär­rat av vul­ka­nen för all­män­he­ten där man inte kan komma när­mare än 12 kilo­me­ter eftersom Popoca­te­petl fort­fa­rande är aktiv. “El Popo” som mex­i­ka­narna kal­lar vul­ka­nen är en del av var­da­gen där man vid klart väder kan se den snö­klädda top­pen syd­ost om Mex­ico City 72 kilo­me­ter längre bort. Att leva med en sådan aktiv vul­kan som granne borde tära på de flesta där det senaste utbrot­tet var år 2001.


Atlixco, Popocatepetl, Mexico © Soren Lindqvist© Foto­graf Sören Lindqvist

Moc­te­zuma, Azte­cer­nas Kjesare

Enligt säg­ner skic­kade Moc­te­zuma tio styc­ken av sina star­kaste kri­gare upp för vul­ka­nen för att hitta käl­lan till röken. Två av dem dog under bestig­ningen och sex styc­ken strök med av kylan. Endast två utmat­tade kri­gare lyc­ka­des komma til­baka och rap­por­tera sina iak­ta­gel­ser till Moc­te­zuma, de kla­rade emel­ler­tid inte av att åter­hämta sig från ska­dorna de fick efter stra­pat­sen utan avled strax efter.

Atlixco

I Atlixco syns ingen direkt oro utan livet rul­lar på som van­ligt. Trots vul­ka­nens när­het vill ingen flytta på sig eftersom jor­den är bör­dig och vat­ten finns det gott om. Atlixco är känt för sitt behag­liga kli­mat där tem­pe­ra­tu­ren skil­jer få gra­der under året. Jord­bruk är givet­vis en vik­tig del där expor­ten av blom­mor är stor för­u­tom frukt och de van­liga grö­dorna. Lil­jor syns i för­grun­den där den lilla kyr­kan på “soc­ker­top­pen” i bil­den är en tuff vand­ring upp­för oänd­ligt många trap­por, där är det säkert många böner som till­be­des “Popo” att hålla sig lugn…

Med rykande Popo i bak­grun­den kan man inte sluta att begrunda alla dessa gamla bygg­na­der som svenska bygg­nads­näm­der garan­te­rat skulle utrymma på stu­bi­nen. Alla de kul­turskat­ter som finns i detta land som hål­ler på att för­falla. Jag kan för­stå att det kos­tar oer­hört myc­ket pengar dess­utom i käns­liga områ­den med vul­ka­nisk och seis­misk akti­vi­tet där oviss­he­ten är stor om något hän­der idag eller kanske i morgon.

Bil­den nedan är tagen från hotel­lets tak tidig mor­gon efter en lång för­hand­ling med hotel­lets chef. Tyvärr bör­jade det blåsa tidigt denna mor­gon, en 600 mm optik på en 4×5 tums kamera blir väl­digt utsatt under sådana omstän­dig­he­ter så det är inte all­tid man har turen med på sin sida, men några expo­ne­ringar hann det bli innan det var dags att packa ihop.

Convento Franciscano de Atlixco, Mexico © Soren Lindqvist© Foto­graf Sören Lindqvist

Don Mar­cel­lino

Con­vento Fran­ci­scano de Atlixco som den stora bygg­na­den heter är stängd för all­män­he­ten men där arbe­tar och bor nun­nor och givet­vis byns enda blon­din Herr “Don Mar­cel­lino”, en före detta glass­för­säl­jare. Det vild­vuxna håret var lju­sare än den som­brero som skug­gade det väder­bitna ansik­tet. Don Mar­cel­lino är myc­ket fat­tig men kom ald­rig fram och bad om någon­ting, han lever på all­mo­sor och den mat som nun­norna kom ut med dag­li­gen. Hans enkla boende var utan­för på en bänk med bygg­na­dens arkad som skydd över huvu­det. Bred­vid lig­ger en tra­sig tej­pad kar­tong­låda som tro­ligt­vis en gång i tiden varit vit inne­hål­lande alla hans ägodelar.

Don Mar­cel­lino sken upp som en sol när jag häl­sade på honom, Bue­nos Dias! ¿Como estas Señor? Det var OK att foto­gra­fera honom och han berät­tade att han bli­vit foto­gra­fe­rad tidi­gare, jag kom­men­te­rade att han borde börja jobba som modell istäl­let för att hänga runt här. Med ett brett leende av två fram­tän­der bör­jade han berätta sin livs­hi­sto­ria och vad som hänt i trak­ten. tyvärr har jag inte så myc­ket minne kvar av det… tänk vad bra det vore om man hade med en band­spe­lare när man är ute och reser. Numera kom­mer det all­tid att fin­nas med på nya resor var så säker. Dagen efter tog jag med mig lite mat och god­sa­ker upp till Don Mar­cel­lino som tack för den lilla prat­stun­den… en upp­le­velse som etsat sig fast.

Atlixco, Mexico. Don Marcellino © Soren Lindqvist© Foto­graf Sören Lindqvist

Taggat , , ,