Under sommaren 2009 besöktes natursköna Österlen i sydvästra Skåne. En tidig morgon när dimman låg tät drog resan ner till Kåseberga och Ale Stenar. Jag var helt ensam förutom en morgonpigg vandrare med hund som passerade och försvann lika snabbt in i dimman. Efter en stund lättade dimman så att solen kunde bryta igenom och ge lite mer kontrast till detta fantastiska monument från 600–talet som kallas en skeppssättning.
Årstider och Solens vandring på himlavalvet
Är det bara en gravplats eller finns det en vidare betydelse? Att forsla hit inte mindre än 59 stenar, som väger cirka 5 ton styck och placera dem på ett speciellt sätt kan inte vara en tillfällighet. Stenarnas läge tyder på att man på detta sätt haft kontroll på årstider och solens vandring. Det måste ha varit viktigt att veta när solen står som lägst vid vintersolståndet och när midsommar infaller. Vid de utgrävningar som gjorts i området har det visat sig att människor varit bosatta här i minst 5000 år.
Mer utförlig information kan läsas på Varför byggdes Ales stenar?
© Fotograf Conny Nord
© Fotograf Conny Nord
Skönlitterär hyllning
Ale stenar har också tillägnats en skönlitterär hyllning av Anders Österling med diktsamlingen Toner från havet och av nobelpristagaren den Irländska poeten Seamus Heaney.
Ur “Toner från Havet” av Anders Östling (1884−1981)
Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.I sluten ordning dessa gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar — att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disigt fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar il”
© Fotograf Conny Nord
En Kommentar