Mellan öken och ocean

Maroc­ko är ett fan­tas­tiskt land för foto­gra­fer. Den­na gång res­te jag runt i söd­ra Maroc­ko i över 2 måna­der till­sam­mans med min fru Rose–Marie. Till ytan är Maroc­ko lika stort som Sve­ri­ge med en befolk­ning på 35 mil­jo­ner varav en fjär­de­del är ber­ber. Kung Has­san II, nuva­ran­de kung Moham­med VI:s far, bru­ka­de beskri­va sitt tra­di­tions­bund­na men ock­så moder­na land som ett träd som har röt­ter­na i Afri­ka men vars löv­kro­na andas euro­pe­isk luft. Turism, jord­bruk, tex­til­in­du­stri är vik­ti­ga delar i lan­dets eko­no­mi, lik­som oljan, fis­ket och vattenkraften.

© Foto­graf Con­ny Nord

Södra Marocko

Peng­ar är en brist­va­ra för en stor del av befolk­ning­en men män­ni­skor sväl­ter dock inte. Tra­fi­ken är gles på lands­byg­den. En och annan åsne­kär­ra syns och någon kom­mer vand­ran­de över vid­der­na. Det är van­ligt att man låter folk få skjuts om man har bil. Över­ras­kan­de många per­so­ner ryms i en maroc­kansk bil eller uppe på ett hölass. Till och med kor fär­da­des på det­ta upp­höj­da sätt, ovan­på höga pack­ning­ar. I söd­ra Maroc­ko är ber­ber­na i majo­ri­tet. De är kän­da för sin han­dels­verk­sam­het. Vi möt­te många vän­li­ga, nyfi­ket intres­se­ra­de per­so­ner som vil­le pra­ta om Skan­di­na­vi­en och om vårt beröm­da nor­dis­ka ljus där solen ald­rig går ner. Jag fick fle­ra gång­er för­kla­ra att det­ta gäl­ler nor­ra Skan­di­na­vi­en och endast på sommaren.

© Foto­graf Con­ny Nord

Couleurs de Maroc

I Maroc­ko foto­gra­fe­rar man inte män­ni­skor utan tillå­tel­se. På vis­sa stäl­len accep­te­ras det inte alls men oftast hjäl­per det med lite dir­hams, den loka­la valu­tan. Fåra­her­den mis­sa­de inte möj­lig­he­ten att tjä­na en slant och skul­le ha betalt när jag foto­gra­fe­ra­de hans get­ter som klätt­ra­de i ett argan­träd. Dock är det gra­tis att foto­gra­fe­ra Maroc­kans­ka land­skap. Jag bru­kar foto­gra­fe­ra i svart­vitt men här var fär­ger­na så star­ka och väsens­skil­da från allt annat jag upp­levt att det inte fanns något alter­na­tiv till färg­bil­den. Fra­sen Cou­leurs de Maroc stäm­mer. Grönt blir väl­digt grönt mot ock­ra­rö­da klip­por som i Para­dis­da­len, nära Aga­dir, namn­gi­ven av hip­pi­es på 60–talet som följ­de i Jimi Hend­rix fot­spår. Det finns fort­fa­ran­de en Camp kvar med ett par åld­ran­de hip­pi­es som tyd­li­gen trivs med sin livsstil.

© Foto­graf Con­ny Nord

© Foto­graf Con­ny Nord

© Foto­graf Con­ny Nord

Atlantkusten

Längs Atlant­kus­ten ger dra­ma­tis­ka sten­for­ma­tio­ner, utmejs­la­de av vågor­na, en extra kick till foto­gra­fe­ran­det. Läng­re söderut bör­jar Saha­ra göra sig påmind där sand­dy­ner och hav möts. Flo­der eller Oueds bil­dar del­tan där söt­vat­ten möter Atlan­ten och fågel­li­vet är rikt. Häger och fla­mingos såg vi var­je dag. Vår enda sand­storm möt­te vi i det här områ­det. Tack och lov hann vi till­ba­ka till cam­ping­en innan den bröt ut, röd sand hit­tar vi än idag i något skryms­le i bilen och hus­vag­nen. Sand­plog­bi­lar stod par­ke­ra­de utef­ter de sto­ra vägarna.

© Foto­graf Con­ny Nord

Antiatlas bergen

Anti­at­las är en bergs­ked­ja som lig­ger söder om Atlas­ber­gen. Ber­gen är mång­fa­cet­te­ra­de och land­ska­pet väx­lar hela tiden mel­lan dju­pa ravi­ner och en fan­tas­tisk gröns­ka längs de vat­ten­drag som grö­per ur ber­gen. Runt den lil­la sta­den Tafra­out på 1400 meters höjd finns ett sten­land­skap där natu­ren har varit väl­digt kre­a­tiv och spritt ut ste­nar i alla for­mer och fär­ger. Sal­va­dor Dali skul­le inte ha gjort det bätt­re. Vi sega­de oss upp längs en smal väg från väs­ter med hus­vag­nen på släp och jag tänk­te på Jan Lång­bens hus­vagn­sä­ven­tyr. Det var berg, bran­ta stup och blom­man­de man­del­träd där­e­mel­lan. 4½ tim­ma tog de tio milen upp till Tafra­out. Norr om oss såg vi Atlas­ber­gen, med top­par på över 4000 meter. Top­par­na är pud­ra­de av snö under vin­ter­må­na­der­na men ber­gen stop­par ock­så de fles­ta regn­väd­ren från norr, sam­ti­digt som oaser och palm­lun­dar bevatt­nas av flo­der och bäc­kar som rin­ner ner från Höga Atlas. Flo­der­na och bäc­kar­na har grävt ut ravi­ner eller Gor­ges och bil­dat oaser och palm­lun­dar längs bott­nar­na. De mest kän­da är Gor­ges du Dades och Gor­ges du Tod­ra. Båda är väl vär­da ett besök.

Erg Chebbiöknen

På vägen mot Gor­ges du Tod­ra stan­na­de vi ett par dagar i Quar­za­za­te, film­sta­den. Där besök­te vi Atlasstu­dio för att få se var Arn­fil­men spe­la­des in. Gui­den var kun­nig och sa direkt ”Jal­la! Jal­la! Josef Fares” då vi berät­ta­de att vi kom från film­sta­den Troll­hät­tan. Längst ner i syd­ost lig­ger Erfoud och Erg Cheb­bi­ök­nen med sand­dy­ner som är över 200 meter höga och med en tem­pe­ra­tur på drygt 50 gra­der under som­mar­pe­ri­o­den. Här möt­te vi vår 8–månaders dro­me­dar Max som char­ma­de alla med sina långa ögon­fran­sar och guld­bru­na, mju­ka päls. Det drö­jer 3 år innan man kan rida in en dromedar.

© Foto­graf Cony Nord

Gnawa musik

Maroc­ko har en mång­fald av musik. Någon mil söder om Erg Cheb­bi vid kan­ten av sand­dy­ner­na, bod­de musi­ker med sina famil­jer. De här­stam­mar från sla­var, som för­des hit för drygt två­hund­ra år sen. Musi­ken kal­las för Gna­wa. När vi kom till byn sam­la­des de snabbt och spe­la­de för oss. Som van­ligt är det tufft att räk­nas som invand­ra­re obe­ro­en­de om man kom­mit fri­vil­ligt eller inte. De här ståt­li­ga män­ni­skor­na över­lev­de på de CD–skivor de kun­de säl­ja med sin musik och ett litet kul­tur­bi­drag från sta­ten. Nu var vi bara någ­ra mil från Alge­ri­ets gräns och det var slut­må­let för den här resan innan det bar av norrut, cir­ka 600 mil.