Bretagne — tidvatten och fyrar

Vin­den pis­kar reg­net mot föns­terru­tor­na. Det mörk­nar allt mer. I dunk­let där­u­te kan jag ana havet och vågor­na som slår in mot land. Havet känns nära nu. Det är hög­vat­ten. Med jäm­na mel­lan­rum lyses våg­top­par­na upp när ske­net från öns fyr sve­per över land­ska­pet. Jag är längst väs­terut i Bre­tag­ne och bor på ön Île de Seins enda hotell. Det sista innan Ame­ri­ka, säger hotel­lä­ga­ren. Bre­tag­ne lig­ger som ett horn ut i Atlan­ten, i Frank­ri­kes nord­väst­ra hörn. Nor­ra Bre­tag­ne vet­ter mot inlop­pet till Eng­els­ka kana­len. Mot söder myn­nar fle­ra flo­der där ost­ron­od­ling­ar är van­li­ga. Områ­dets störs­ta turist­attrak­tion är klost­ret Mont Saint Michel som lig­ger i öst­ra delen, grän­san­de mot Nor­man­die. Regi­o­nen längst ut på halvön har fått nam­net Finistè­re – värl­dens ände.

© Foto­graf Björn Carlsson

Île de Sein

Ön är myc­ket liten, bara någon kilo­me­ter lång. Där finns bara en bil och väg­nä­tet är mini­malt. Bebyg­gel­sen lig­ger tätt sam­lad, med sma­la grän­der. Murar löper ner mot den lil­la hamn­vi­ken. Innan­för murar­na lig­ger små sten­hus som påmin­ner om bebyg­gel­sen på Irland och i Skott­land. Bre­tag­ne är på det hela taget mer kel­tiskt än franskt. Det gäl­ler ock­så den tra­di­tio­nel­la musi­ken, som fram­förs med säck­pi­por och fioler.

De små restau­rang­er­na vid ham­nen ser­ve­rar bre­tag­na­rens favo­ri­trätt num­mer ett: muss­lor med pom­mes fri­tes, som ofta intas med ett Muscadet–vin. Vid låg­vat­ten är det ett folk­nö­je att ge sig ut med håven bland tångrus­kor­na för att ploc­ka musslor.

Civilisationens sista utpost

En titt på kar­tan över Bre­tag­ne visar att här lig­ger fyrar­na tätt. Det har säkert tid­vatt­net bidra­git till. Fle­ra fyrar har spek­ta­ku­lä­ra lägen. De mest otill­gäng­li­ga och utsat­ta är omgiv­na av någon sorts mystik. De är de rik­ti­ga FYRARNA. Pla­ce­ra­de på klip­por mitt ute i havet kan de bara nås med heli­kop­ter. På något sätt är de civi­li­sa­tio­nens sista utpost mot det okända.

Det är en säll­sam upp­le­vel­se att se fle­ra fyrar blin­ka i när­he­ten av varand­ra, det är som om ett låg­mält sam­tal äger rum, lam­por­na talar med varand­ra, sjung­er … ett hem­ligt sig­nal­sy­stem från en fyr till en annan”

Så fun­de­rar Kristi­an Petri i sin bok “Fyren” när han befin­ner sig på ön Oues­sant, som lig­ger strax norr om Île de Sein. När jag själv besö­ker sam­ma plats för­står jag den känslan.

De mest svårseglade vattnen i världen

I mina hemtrak­ter på Sve­ri­ges väst­kust är tid­vat­ten inte något man behö­ver fun­de­ra så myc­ket över. I Bre­tag­ne och Eng­els­ka kana­len där­e­mot är kun­ska­per om tid­vatt­net en över­lev­nads­frå­ga. Det för­står jag när jag hör att det kan skil­ja hela tolv meter mel­lan ebb och flod i Saint Malo på Bre­tag­nes nor­ra kust. De oli­ka regi­o­ner­na längs kus­ten har tid­ta­bel­ler som nog­grant anger när hög- och låg­vat­ten infaller.

Sun­det mel­lan Île de Sein och fast­landsud­den Point du Raz är ett av de mest svår­seg­la­de vatt­nen i värl­den. När ström­men är som star­kast löper den med upp till nio knop. Att seg­la mot en sådan tid­vat­ten­ström är inte att tän­ka på. I sin bok “Från Vre­dens kap till Jor­dens ände” beskri­ver Björn Lar­s­son en nerv­pir­ran­de seg­lats i des­sa vat­ten. I sex tim­mar seg­la­de han för både motor och segel i fem knop mot ström­men utan att röra sig en mil­li­me­ter fram­åt, sna­ra­re för­flyt­ta­de han sig bak­åt. Det kanske är som bre­tag­nar­na påstår: Kan man seg­la i Bre­tag­ne då kan man seg­la varsom­helst.

Näs­ta mor­gon när jag kom­mer ner till Île de Seins lil­la hamn har solen bör­jat vär­ma skönt. Nu är det låg­vat­ten. När vatt­net sjun­ker undan blir en sand­strand syn­lig. Det är redan barn som badar och leker på stran­den. Bre­tag­ne är lika ombyt­ligt som sitt tid­vat­ten. Lika sko­nings­lös som Atlan­ten är vid stor­migt hög­vat­ten, lika vän­ligt idyl­liskt är det solvar­ma lågvattenstunder.

Fakta om tidvatten

Tid­vat­ten orsa­kas av den drag­nings­kraft som månen och solen utö­var på jor­den. Men det är inte drag­nings­kraf­ten som är den egent­li­ga orsa­ken utan skill­na­den i gra­vi­ta­tion mel­lan två punk­ter på jor­dy­tan som är oli­ka långt beläg­na från him­la­krop­pen. Då månen, solen och jor­den befin­ner sig på unge­fär sam­ma lin­je vid nymå­ne och full­må­ne för­stär­ker solens och månens tid­vat­ten­kraf­ter varand­ra och tid­vat­tens­höj­den blir stör­re än genom­snit­tet. Då får man spring­flod. När vatt­net trängs ihop i ett sund som Eng­els­ka kana­len blir skill­na­den mel­lan tid­vat­ten­ni­vå­er­na större.

© Foto­graf Björn Carlsson