Allsmäktige Popocatepetl med sin ståtliga höjd av 5426 meter lägger sin skugga över lilla Atlixco strax söder om miljonstaden Puebla. Namnet Popocatepetl kommer från Aztecerna som direkt översatt betyder “Det rykande berget”. Man förstår verkligen varför eftersom vulkanen skickar röksignaler stort sett dygnet runt. Popocatepetl är en stratovulkan som är väldigt aktiv och med oberäkneligt humör. Popocatepetl kan kasta ut aska, giftiga gaser, lava, skapa jordskred och pyroklastiska moln i enomra mängder vilken dag som helst. Popocatepetl är en av de våldsammaste vulkanerna i Mexikos historia med mer än 15 stora utbrott sedan spanjorernas ankomst år 1519.
Sedan 1994 har Mexikanska armén spärrat av vulkanen för allmänheten där man inte kan komma närmare än 12 kilometer eftersom Popocatepetl fortfarande är aktiv. “El Popo” som mexikanarna kallar vulkanen är en del av vardagen där man vid klart väder kan se den snöklädda toppen sydost om Mexico City 72 kilometer längre bort. Att leva med en sådan aktiv vulkan som granne borde tära på de flesta där det senaste utbrottet var år 2001.
© Fotograf Sören Lindqvist
Moctezuma, Aztecernas Kjesare
Enligt sägner skickade Moctezuma tio stycken av sina starkaste krigare upp för vulkanen för att hitta källan till röken. Två av dem dog under bestigningen och sex stycken strök med av kylan. Endast två utmattade krigare lyckades komma tilbaka och rapportera sina iaktagelser till Moctezuma, de klarade emellertid inte av att återhämta sig från skadorna de fick efter strapatsen utan avled strax efter.
Atlixco
I Atlixco syns ingen direkt oro utan livet rullar på som vanligt. Trots vulkanens närhet vill ingen flytta på sig eftersom jorden är bördig och vatten finns det gott om. Atlixco är känt för sitt behagliga klimat där temperaturen skiljer få grader under året. Jordbruk är givetvis en viktig del där exporten av blommor är stor förutom frukt och de vanliga grödorna. Liljor syns i förgrunden där den lilla kyrkan på “sockertoppen” i bilden är en tuff vandring uppför oändligt många trappor, där är det säkert många böner som tillbedes “Popo” att hålla sig lugn…
Med rykande Popo i bakgrunden kan man inte sluta att begrunda alla dessa gamla byggnader som svenska byggnadsnämder garanterat skulle utrymma på stubinen. Alla de kulturskatter som finns i detta land som håller på att förfalla. Jag kan förstå att det kostar oerhört mycket pengar dessutom i känsliga områden med vulkanisk och seismisk aktivitet där ovissheten är stor om något händer idag eller kanske i morgon.
Bilden nedan är tagen från hotellets tak tidig morgon efter en lång förhandling med hotellets chef. Tyvärr började det blåsa tidigt denna morgon, en 600 mm optik på en 4×5 tums kamera blir väldigt utsatt under sådana omständigheter så det är inte alltid man har turen med på sin sida, men några exponeringar hann det bli innan det var dags att packa ihop.
© Fotograf Sören Lindqvist
Don Marcellino
Convento Franciscano de Atlixco som den stora byggnaden heter är stängd för allmänheten men där arbetar och bor nunnor och givetvis byns enda blondin Herr “Don Marcellino”, en före detta glassförsäljare. Det vildvuxna håret var ljusare än den sombrero som skuggade det väderbitna ansiktet. Don Marcellino är mycket fattig men kom aldrig fram och bad om någonting, han lever på allmosor och den mat som nunnorna kom ut med dagligen. Hans enkla boende var utanför på en bänk med byggnadens arkad som skydd över huvudet. Bredvid ligger en trasig tejpad kartonglåda som troligtvis en gång i tiden varit vit innehållande alla hans ägodelar.
Don Marcellino sken upp som en sol när jag hälsade på honom, Buenos Dias! ¿Como estas Señor? Det var OK att fotografera honom och han berättade att han blivit fotograferad tidigare, jag kommenterade att han borde börja jobba som modell istället för att hänga runt här. Med ett brett leende av två framtänder började han berätta sin livshistoria och vad som hänt i trakten. tyvärr har jag inte så mycket minne kvar av det… tänk vad bra det vore om man hade med en bandspelare när man är ute och reser. Numera kommer det alltid att finnas med på nya resor var så säker. Dagen efter tog jag med mig lite mat och godsaker upp till Don Marcellino som tack för den lilla pratstunden… en upplevelse som etsat sig fast.
© Fotograf Sören Lindqvist
